:)

Denna jävla ångest. Varför ska du alltid komma när jag som minst anar dig? Och varför finns det ingen förklaring till varför du kommer? Det bara känns i hela jävla kroppen. Det känns som att något tagit över mig och jag tvivlar på allt och ingenting. På val man gjort, på personer runt om mig men allra mest på mig själv och den jag är. Alla dessa diffusa känslor som växlar så otroligt snabbt. Växlar mellan att hata och att älska. Att tro och misstro, osv. Det värsta med ångesten är att den får mig att börja försöka klura ut varför jag känner som jag känner, och det gör bara att den får ett ännu starkare grepp och klamrar sig fast allt hårdare. Sen efter kanske 10 minuter eller kanske efter några timmar, så vips... Borta. Lika snabbt som den kom. Och då ska allt vara som vanligt igen.

 

Det är tydligen många som lider av ångest i tysthet och många kanske blir försvirrade över att de inte kan hitta nån anledning till att man känner som man känner. Jag tror att man kan ha ångest på grund av något som hänt men sen tror jag också att man kan få ångest bara ändå, utan att det behöver vara pga något speciellt. Det kanske bara är överflödig energi och känslor som på nåt sätt ska komma ut. Jag är en periodare när det gäller ångest och även om jag mår jättebra i allmänhet så kan jag få ångest ibland helt plötsligt. Jag vet inte varför. Jag tror det är för att jag alltid känner så mycket. Känner allt så fullt ut att det till slut blir för mycket för mig själv. Jag jobbar på att försöka hindra ångesten att triggas igång och jag försöker leta efter mönster hos mig själv så att man kan lära känna ångesten, den JÄVELN, så jag kan bli av med dig! That's the goal :)