:)

Jag har alltid varit en expert på att hålla uppe en fasad av craziness och skratt, inte för att detta är endast en fasad, utan jag är ju allmänt crazy och glad som person, men jag har aldrig velat visa mig ledsen eller lägga mina problem på andra. Jag har alltid suttit själv på mitt rum och tyckt synd om mig själv. Vad detta bottnar i vet jag inte. Älskar att lyssna på andra och vara ett stöd för andra, men aldrig har jag velat ha något stöd tillbaka, kanske jag har velat men inte vetat hur jag ska ta emot det? Detta har dock förändrats på senaste tiden, senaste halvåret. Jag vet det specifika tillfället det förändrades, och det kommer jag aldrig glömma. För det har satt sina spår. Det var med dig Ann, det var på Kolsvedjavägen 10, det var sittandes i fotöljen i vardagsrummet i lägenheten som då var min och Martins, det var när du höll min hand, kramade mig, bara fanns där, fast vi knappt kände varandra. Det var nog just därför jag tog emot det på det sättet jag gjorde. Och en process satte igång i mig den dagen. Processen att lära mig öppna upp för andra, att ta emot hjälp. Sedan dess har du alltid funnits för mig. Ingen liknar dig, finns ingen som du, ingen så godhjärtad, omtänksam, fin, rolig, störd och totalt jävla underbar. Du har förändrat mig Ann, på ett så bra sätt. Skulle inte kunna må så pass bra idag om det inte var för dig. Jag kan inte förstå, och vill inte förstå att om två veckor flyttar du! Om två veckor kommer du inte kunna komma och spotanvåldgästa mig flera gånger i veckan. Om två veckor börjar du ett nytt liv, som kommer bli underbart! Är så glad för din skull och jag kommer sakna dig så jävla mycket. Det här är inte något jävla hejdåbrev, inte inte, utan det här är något slags tacktal till min bästa vän.

Älskar dig. Fan så sjukt mycket.